Rörstrandsfabriken

Rörstrands Porslinsfabrik 1726-

Sveriges äldsta Porslinsfabrik grundades av tysken Johann Wolff i Stockholm 1726. Wolff som var född i tyska Segelberg och utbildad i Holland, arbetade som fajansmästare i Nürnberg innan han 1722 kom till Danmark. Där skulle han med hjälp av Danska kungahuset erhålla både ekonomiskt bidrag och tomtmark för att starta en “Porcelain fabrik i Delfftisk konst”. När beslutet att starta fabriken var fattat, gjorde Wolff en visit till Tyskland där han rekryterade stora delar av sin arbetskraft. Samma år 1722, grundar han Stora Kongensgade Porslinsfabrik i Köpenhamn.

Efter bara något år som disponent hamnar Wolff på kollisionskurs med den övriga fabriksledningen.
Meningsskiljaktigheterna leder till stora bråk och i sin ilska börjar Wolff att sabotera tillverkningen. Till råga på allt hinner han även med att stjäla en del av fabrikens egendom innan han 1725 avskedas och kastas ut. Med hjälp av den Svenska ambassadören i Köpenhamn erbjuds han istället att resa till Stockholm för att där grunda en Svensk porslinsfabrik.

platsen

Platsen för Rörstrands ägor på 1660-talet. Här anlades Rörstrands Porslinsfabrik 1726.

terrin1700

Terrin 1750-tal. Bild: Upplandsmuseet

Wolff skickar omedelbart ett sändebud till Stockholm som lyckas övertyga kommerskollegiet om att Wolff är rätt man att anlägga en porslinsfabrik i Sverige. Wolff presenterar sig själv som porslinsmålare och ombeds därför att visa prov på sina konstnärliga kunskaper. Kommerskollegium i Stockholm blir nöjda med de prov Wolff visar upp och beviljar honom tillstånd att grunda en porslinsfabrik i Stockholm. Det uppstår snart en diskussion om var fabriken skall placeras. Kommerskollegiet föreslår en plats utanför Stockholm, men Wolff hävdar att den bästa platsen är att lägga fabriken så centralt som möjligt. Hans argument för en centralt belägen fabrik, var att nå en större kundkrets och få korta transportsträckor. Långa transporter skulle vara både kostsamt och riskabelt då porslinet kunde förolyckas och slås sönder på vägen. Det blir till slut som Wolff vill.

I början av september 1725 återkommer Johann Wolff till Sverige för att påbörja sitt arbete. Med sig har han en stor del av den tyska arbetskraft han några år tidigare rekryterat till Stora Kongensgade samt ca 200 skålpund blå cobolt som han olovligen tagit med sig från Köpenhamnsfabriken. Han har även lyckats övertala den mycket skicklige fajansmästaren Andreas Nicolaj Ferdinand att följa med till Sverige.

Några månader senare har Wolff lagt grunden till vad som skall bli Rörstrands Porslinsfabrik, detta tillsammans med en ägargrupp bestående av fem ledamöter av kommerskollegium samt ett femtontal andra ämbets- och köpmän. Kontraktet mellan Wolff och ägargruppen undertecknades den 13 juni 1726 och hade som rubrik: “Assiations Contract emillan samtelige Intressenterne uti det swenska Porcellainswärket som kommer å stora Rörstrand efter det delfiska at inrättas”.

Det begynnelsekapital som ansågs nödvändigt för inrättandet av porslinsfabriken uppgick till 33.000 daler kopparmynt fördelat över 66 andelar á 500 dlr kmt (omräknat ca 20.000 kr). När fabriken står klar för drift i början av 1727, består den av en hästdriven kvarn samt en fabriksbyggnad innehållande två brännugnar. När de sedan under högtidliga former bränner de första föremålen, bevittnas händelsen av Kung Fredrik personligen.

Men precis som i Danmark visade sig Wolff vara en problematisk herre, en lögnare och bedragare. Det visade sig att han inför kommerskollegium i Stockholm förevisat andras konstnärers arbeten som prov på sin egen yrkesskicklighet. När detta uppdagades, precis innan fabriken skulle tas i bruk, får Wolff sparken. Wolff påstod själv att han lämnade sitt uppdrag av medicinska skäl, men i själva verket satt han häktad för skattebrott. Johann Wolff lämnade Sverige 1729, därefter finns inga spår efter honom.

När Wolff lämnade Rörstrand tog istället Andreas Nicolaj Ferdinand över rollen som ledare, men han ådrog sig missnöje och ersattes av tysken Christoffer Conrad Hunger. Hunger hade tidigare arbetat vid porslinsfabriken i Meissen, men tvingades fly därifrån 1717 då han hamnat i onåd hos fabriksledningen. Flykten gick till Wien där han under några år drev en egen porslinsfabrik. C.C. Hungers tid vid Rörstrand blev kort. Han visade sig vara en riktig äventyrare och kastades på porten 1733. Efter Hungers sorti återinsattes Andreas Nicolaj Ferdinand som fabrikens ledare, men han beslutade sig för att lämna Rörstrand 1739 och istället återvända till Danmark för arbete på Blaataarns Kakelugnsfabrik. Ferdinand ersattes då av en fjärde tysk, Johan Georg Taglieb.

Från starten 1726 fram till 1740 hade fabrikens drift legat i händerna på fyra tyskar, ingen av dem lyckades speciellt bra. Först 1741 hamnade Rörstrand under Svensk ledning. Anders Fahlström drev fabriken under åren 1741-53 och under hans tid blev tillverkningen mer “Svensk” och fick ett riktigt uppsving, trots att arbetsstyrkan mest bestod av folk från Tyskland, Danmark, Holland och Frankrike. Under 1740-talet anställdes också den skicklige fajansmålaren Erik Wahlberg samt konstnärerna Jean Eric Rehn (upphovsmannen till det Rehnska mönstret och Humlemönstret) och Christian Precht (Rokokomönstret).

nordenstolpe

Elias Magnus Nordenstolpe 1704-73

Perioden 1753-98 ägs fabriken i huvudsak av Kammarjunkare Elias Magnus Nordenstolpe, först av honom själv till 1753, därefter av hans son samt övrig familj och efterlevande. Fabriken gick då under namnet “Rörstrands Porcelaine Werks Bolag”. Nordenstolpe gjorde ett gott arbete innan han dog och fick också beröm för sina insatser. I oktober månad 1798 överlämnades allt till överdirektör Bengt Reinhold Geijer. När Bengt Reinhold Geijer tillträdde som disponent inleddes en lång period av ständig utveckling. De skaffade fler ugnar, moderniserade fabriken med bl.a. en ångmaskin från Leeds och under ledning av verkmästare August Ehmf (1763-1818) anställdes också den franske porslinsmålaren Josef Giroud. Under åren 1804-08 stiger värdet av produktionen med 25%, från 24.000 Rdb till drygt 30.000 Rdb. När Bengt Reinhold Geijer avlider i november 1815 övergår ägandet till det nybildade bolaget “B.R. Geijers arvingar” med Fredrik Reinhold Geijer, Otto Fredrik Geijer och Per Lagerhielm som ägare. Fredrik Reinhold Geijer övertar posten som direktör och värdet av den årliga produktionen har nu passerat 100.000 Rdb.

strale

Gustav Holdo Stråle 1826-96

På 1820-talet skickar Geijer folk till England för studier av den Engelska porslinstillverkningen. Besöket resulterar i att man överger den tyska leran och istället övergår till lerimport från England. 1830 anställs också en Engelsk verkmästare med uppgift att höja kvalitén på fabrikens produktion. Den 1 februari 1833 avlider Fredrik Reinhold Geijer. Därefter och fram till 1853 står Nils Wilhelm Stråle af Ekna som ägare till fabriken. Vid af Eknas frånfälle 1853 övergår ägandet till hans arvingar som 1858 säljer Rörstrand till Riksdagsledamoten Gustav Holdo Stråle, disponent Robert Almström och Nils Kristian Claeson. Den senare häradshövding och gift med Charlotta Elisabet Stråle af Ekna, dotter till tidigare ägaren av Rörstrand, Nils Wilhelm Stråle af Ekna.

1857 tillverkas den allra första “äkta” porslinsservisen, den köptes av “Brännvinskungen” och mångmiljonären L.O. Smith i Stockholm. Smiths hem klassades som “ett av de magnifikaste som funnits i enskild mans ägo”. När dödsboet, tillika L.O. Smiths konkursbo, säljs på auktion 1899 finns servisen med i auktionsförteckningen. Den bedömdes redan då ha “historiskt värde”, men tyvärr finns inte köparens namn eller det pris han/hon betalade för servisen noterat.

Under Stråle och Almströms period hämtades en del av fabrikens lera från kritlagren i skånska Qwarnby. Två skeppslaster av den attraktiva “Mo-Leran” skickades till Röstrand varje vecka, något som uppmärksammades av handlare Hansson i Qwarnby. 1864, i rent spekulationssyfte, köper Hansson den 12 tunland stora lertäkten. Han bygger ett kritbruk på platsen och säljer sedan lera för 1.50 Rdb per tunna till porslinsfabriker runt om i hela europa.

Kring 1870 startar tillvekningen av den s.k. majolikan och 1884 meddelas att majolikan nu blivit så populär att tillverkningen kommer att utökas, detta under ledning av konstnären Adolf Neumann. Några år senare 1874, grundar Stråle och Almström en dotterfabrik i Finland, Arabia Porslinsfabrik. Detta för att komma den Ryska marknaden närmare. De första produkterna som lämnade Arabia var kopior på Rörstrandsmodeller eller färdigställda halvfabrikat som levererats från Sverige, det handlade både om kakelugnar, fajans- och porslinsföremål.

almstromfoto

Robert Almström 1834-1911

Robert Almström, son till en apotekare, föddes i Åmål 1834. Efter inledande studier reste han som 15-åring till Stockholm för att överta tjänsten som lärare och t.f. professor på Teknologiska Institutet. Den 28 maj 1850 fick han också plats som kontorist på Rörstrand. Fabriksledningen uppmärksammade snart Alströms begåvning och han uppmanades till kemiska studier, dels genom egna bokliga och praktiska studier i hemmet, därefter i form av studieresa till Englands porslinsfabriker.

När han 20 år gammal återkommer till Rörstrand får han plats som förste verkmästare och redan inom några år har han avancerat till Teknisk ledare. Då fabriken ombildades till aktiebolag 1868 utsågs Almström till teknisk disponent, detta vid sidan av Holdo Stråle som hade hand om den administrativa delen. När Stråle blev sjuklig 1893 övergick även den administrativa delen till Almström. Gustav Holdo Stråle avlider tre år senare, onsdagen den 11 mars 1896, sörjd av hustru och två döttrar.

1887 under Stråles och Almströms period fanns en tanke på, eller åtminstone ett uttalat rykte om, att Rörstrand skulle öppna en filialfabrik i Halländska Ysby. Detta beroende på att en geolog i Hof, Ysby Socken, undersökt en stor lertäkt med ovanligt “fet och fin” lera som mycket väl skulle kunna användas vid porslinstillverkning. Två fat lera skickades till Rörstrand som testade och godkände dess beskaffenhet. Men av okänd anledning byggdes aldrig någon filial till Rörstrand i Ysby.
Under Almströms period tiodubblades fabrikens produktion, antalet anställda passerade 1000 och värdet av den årliga tillvekningen uppgick till mer än 2 miljoner kronor. Robert Almströms period vid Rörstrand måste därför betraktas som en av de bästa i fabrikens historia. Robert Almström avlider 1911, därefter och fram till 1923 innehas disponentposten av Harald Almström.

1914 utvidgas verksamheten och de köper också Göteborgs Porslinsfabrik. Perioden därefter 1915-25, är annars en bister period i företagets historia. De gör knappast någon vinst alls och aktieägarna får en mycket mager utdelning, om ens någon. Som om inte detta vore nog, så drabbas fabriken också av en allvarlig brand på kvällen den 17 september 1925. Två av torkugnarna på vinden samt flera av målarsalarna ödelades i branden, detta tillsammans med stora lager av “äkta” porslin. Kort efter branden på hösten 1925, ser fabriksledningen ingen annan lösning än att konfrontera fackförbundet med de problem som fabriken står inför. De anställda måste sänka sina löner, det är en nödvändighet för fabrikens överlevnad. Facket säger nej och de anställda går istället ut i strejk med krav på högre löner.

Under Nyårshelgen 1925-26 kommer så beskedet om fabrikens nedläggning och i september 1926 går den sista arbetaren ut genom grindarna. Ägarna har löst problemen genom att flytta den lönsamma delen av tillverkningen till Göteborgs Porslinsfabrik. Därmed står 500 arbetare utan jobb i Stockholm och inför fullbordat faktum rannsakar de sig själva och undrar om de inte kunnat gå med på en mindre lönesänkning, detta för att undvika nedläggning och arbetslöshet. Endast 10 arbetare erbjöds att följa med från Rörstrand till Göteborg. Det var meningen att ett 100-tal av de arbetslösa skulle beredas nytt arbete i Göteborg, men mot detta protesterade arbetsstyrkan i Göteborgsfabriken. De menade att det redan fanns så många arbetslösa i Göteborg och att de var bland dem man skulle fylla sitt behov av arbetskraft. I Stockholm startades en insamling för att stötta de 500 familjerna som nu saknade inkomst.

porslinDen ekonomiska situationen för Rörstrand blir knappast bättre efter flytten till Göteborg och fabriken ballanserar på gränsen till konkurs under flera år. Kring 1930 går ägarna till Lidköpings Porslinsfabrik Ernst Wehtje och C G Herlitz in och köper den då konkursmässiga fabriken i Göteborg och blir därmed också ägare till Rörstrand. Fabriken i Göteborg läggs ner och 1936 har all tillverkning flyttats till den då moderna och nybyggda fabriken i Lidköping.

1964 köper Uppsala Ekeby Rörstrand och effektiviserar produktionen. Nya maskiner köps in, folk avskedas och sortimentet reduceras med hela 80 %. Under perioden 1975-2004 byter Rörstrand ägare flera gånger. Företag som Arabia, Hackman och Wärtsilä-koncernen turas om att äga fabriken. År 2004 tar Finska Iittalagruppen över och beslutar nästan omedelbart att lägga en stor del av produktionen till Ungern och Sri Lanka. Året efter, 2005, läggs fabriken i Lidköping ner och det som blir kvar flyttas till Höganäs. Idag finns ett museum kvar efter fabriken i Lidköping, men av det “gamla” Rörstrand återstår inte mycket.

fabriken

Rörstrands Porslinsfabrik anno 1896. Fotograf okänd

Notiser i Dagspressen med anknytning till Rörstrandsfabriken

Den 10 september 1860. Rörstrands Porslinsbruk låter uppföra arbetarbostäder längs med Rörstrandsvägen. Artikeln i dagspressen lyder: “Den ger betraktaren den sorgligaste och mest anslående anblick. I sanning, om man vill bibehålla ett lätt hjärta och gott lynne, bör man undvika Rörstrandsvägen. Själva byggnaden ligger i en löjlig linje vars väggbjälkar böjt sig i alla slags krokar och hotar att sammanstörta över sina lyckliga innevånare. Det krävs verkligt hjältemod för att inträda under dess tak. Det är en lycka att denna väg vanligen icke är starkt trafikerad av besökare, i synnerhet icke av utlänningar, vilka här kunde få de besynnerligaste förställningar om våra förhållanden. De råtthål till bostäder vilka i denna byggnad äro inrättade är av uslaste dager och har försetts med parodi till fönster”. Den 1 december 1864 meddelar Brukspatron Stråle, dåvarande ägare av porslinsfabriken, att bostadslängan rivits och ersatts med nya och avsevärt bättre arbetarbostäder.

Den 21 september 1860. Johanna Maria Zetterman stjäl porslinsvaror för sammanlagt 300 Rdbs värde. Hon införskaffar en stor Krinolin (stor utspänd underkjol av tageltyg), därefter lägger hon porslinet i två påsar som hon gömmer på var sin sida under Krinolinen. Johanna Maria har på så sätt obemärkt kunnat smuggla ut mängder av porslinsvaror från fabriken. Detta skall ha pågått kontinuerligt sedan juletid 1859 och uppdagades inte förrän sensommaren 1860. Vid polisutredningen framkom att Zetterman sålt porslinet till mureriarbetaren Pehr Johan Pettersson och vid en husrannsakan i Petterssons hem hittades också en hel del av det stulna porslinet. Det framkom också att Pettersson idkat porslinshandel i ett gammalt mjölkmagasin där han sålde stöldgodset billigt till hugade spekulanter. Pettersson anhölls för häleri.

Nordblad

Jac. August Nordblad 1839-1912 Kemist på Rörstrand

Den 1 februari 1861. 1000 Riksdaler till inköp av gevär. “Sedan en del af arbetarna vid Rörstrands Porslinsfabrik yttrat sin önskan att få ingå i Stockholms Skarpskytteförening, har disponenten af fabriken, herr G.H. Stråle, beredvilligt gått dem till mötes och förskotterat 1000 rdr till inköp av 25 gewär, så att ett korporalskap vid denna fabrik nu är bildat, och har man hopp om att få ytterligare minst ett korpralskap derifrån. Det är oss ett nöje att anföra detta bevis på fosterlandskänsla, som förtjänar efterföljd”.

Den 18 mars 1880. Kemisten Nordblad är i laboratoriet sysselsatt med lösa upp ett skålpund guld varvid en kraftig explosion inträffar. I laboratoriet krossades alla fönsterrutor och i målaresalen som ligger precis ovanför krossades bl.a. en dyrbar vas. Nordblad skadades i handen och ansiktet, han fick dessutom bestående ögonskador. Guldet värt 600 fr försvann spårlöst.

Den 26 september 1885. Två bröder, en ung frökens olyckliga kärlekssaga. “Söndagen den 13 september var gravören vid Rörstrands Porslinsfabrik Carl Oskar Christoffer Pettersson ute och seglade på Ulfsundasjön i närheten av Stockholm, varvid båten kantrade och Pettersson omkom. För ett par år sedan, vid nyss fyllda 21, gifte han sig med fröken Hilma Almgren, vars far har någon form av föreståndarebefattning vid Rörstrand, och verkligen tyckte att hon vara följd av ett oblit öde, ty hon var först trolovad med Petterssons broder Hjalmar, vilken drunknade vid Bellevue åtskilliga år förut under badning”.

Den 7 oktober 1892. På initiativ av disponenten har en matsal för arbetarna öppnats vid fabrikens Marketenteri. De anställda erbjuds inhandla middagar på Kronobergsgatan och förtära dem i den nya matsalen. En helportion kostar 20 öre och en halvportion utan bröd 15 öre.

Den 12 oktober 1898. I ett telegram skriver Aftonbladet om den sorgliga tilldragelsen vid Rörstrand, en olyckshändelse som krävde flera människoliv. “Vid den lilla Ångbåtsbryggan vid Karlbergskanalen, strax nedanför Rörstrandsfabriken, råder under dagens lopp livlig trafik. Vid vissa tider af dagen, då arbetet börjar eller slutar, går en oafbruten ström af arbetare från och till öfver den lilla kanalen. För att frakta dessa finns en färjebåt, rodd af en gammal gubbe vid namn Söderström som ombesörjt trafiken under 10 à 12 år. Båten är afsedd att rymma omkring 18 personer stående. I dag på morgonen strax före 7 stod en skara arbetare redo att från Rörstrand begiva sig öfver till Kungsholmslandet. De hoppade i, men då båten började bli fullastad, ropade färjkaren “Hoppa inte i flere”. Men arbetarna lydde inte. De hade ju brådtom. Om man kommer 5 minuter försent till fabrikerna, så får man plikta 25 öre, och det har man minsann inte råd till. De hoppade därför i allihop, enligt uppgift till ett antal af omkring 25 personer, däribland en 19-årig flicka vid namn Ragnhild Andersson.

Båten hade emellertid genom den starka strömmen glidit ut en båtlängd från bryggan. Nu märkte man att man var fargaför många. Vattnet strömmade in öfver relingen i aktern. En arbetare hoppade ut i sjön och andra följde exemplet, men nu började båten att sjunka, så att alla kommo i vattnet. Och sedan blef det att kämpa för livet. De flesta voro simkunniga och hade lätt att taga sig i land då båten endast var omkring två båtlängder från bryggan. Men det var alldeles mörkt och de icke simkunniga grepo tag i dem som kunde simma. Den ofvannämnda flickan Ragnhild Andersson hade sin fästman, 19-årige arbetaren Hjalmar Karlsson, med sig i båten. Han lär ha varit en duktig simmare. Men Ragnhild hakade sig fast vid honom och så gingo båda till botten”.

Det rådde viss osäkerhet om hur många som drunknade denna dag. En del uppskattade dödssiffran till endast tre, medan andra påstod att nio personer omkommit. När de under dagen draggade strax utanför bryggan, fastnade draggen och en arm, en hatt och ett blekt flickansikte bröt vattenytan “Det är Ragnhild, ropades genom folkmassan”. Liket fördes i land och lades bredvid en annan drunknad i ett närbeläget magasin. Ragnhilds fästman Hjalmar Karlsson hittades dagen efter, han var då en av de ca 15 personer som fortfarande saknades. Några dagar senare rapporterades att totalt 5 personer omkommit, glädjande nog var detta långt färre än vad som tidigare befarats.

Den 11 januari 1901. Protester hos porslinstillverkare i England på grund av den nya lag som förbjuder användandet av giftig vit blyglasyr i tillverkningen. “Emellertid har denna viktiga tekniska fråga redan på ett tillfredsställande sätt lösts vid Rörstrand, i det att därstädes blyhvittet i glasyren genom tillsatser förvandlas till ett olösligt och för människoorganismen således oskadligt blysilikat. Samma tillvägagående sker vid Villeroy & Bochs Porslinsfabrik i Dresden. Engelska regeringen utsände en kemist, Dr Thorne, att vid de båda nämnda fabrikerna studera den nya uppfinningen, och nu har disponenten Ahlström på Rörstrand och Dresdenfabrikens föreståndare Dr Wilckens anmodats att komma till London för att meddela engelska regeringen upplysningar i saken. Hr Ahlström befinner sig f.n. på väg till London”.

Den 22 januari 1909. Hemskt familjedrama då bokhållaren på Rörstrands Porslinsfabrik tar livet av sig själv och sin familj. “Hugo Gothard Lindström, anställd vid Rörstrand, har genom strypning tagit lifvet av sin hustru och sitt barn, en endast fyra månader gammal gosse, samt därefter berövat sig själf lifvet genom hängning. Den syn som mötte, då man inträdde i makarnas bostad, var uppskakande. Bokhållare Lindström hängde död i en snara, som han fäst vid dörrvredet. På soffan låg hans hustru, strypt med ett snöre, som sedan blifvit bundet om soffan. I sina stelnade armar höll hon sin späda, 4 månader gamla gosse, äfven han strypt”. Anledningen till den tragiska händelsen ansågs vara av ekonomisk natur och att inträdet i döden var ett gemensamt beslut av makarna Lindström. I ett brev till släktingar hade makan med egen hand skrivit “Jag dör frivilligt. Elin”.

Källa: signaturer.se

Bilder från fabriken anno 1907

foto1foto2foto3foto4